Det var ett helt år sen jag skrev här nu. Tiden går så fort, den rusar liksom fram samtidigt som den i stort sett står helt still. Jag mår lite bättre nu. Har ätit antidepressiv medicin sen förra sommaren och jag är så tacksam för att läkaren övertalade mej att åtminstone prova medicinering. Jag hade aldrig gått med på det utan hans övertalning för jag bar på en rädsla om vad en sådan medicin kan göra med en människa.

Mina hysteriska gråtattacker har i stort sett slutat nu. Innan jag började med medicinen så gjorde jag inget annat än grät och då menar jag inte en vanlig gråt utan den sorten som gör att man vrålar från sitt innersta väsen. Jag brukade prata med henne samtidigt som jag tjöt och snörvlade och jag kunde liksom inte sluta. Inne i mitt huvud pågick ett ständigt kaos av tankar som bara malde och malde. Bilder av henne for runt, runt inom mej och det enda jag var helt säker på var att jag inte ville vara här utan henne. Har ännu inte kunnat släppa den tanken, att jag skulle kunna leva och njuta av mitt liv utan min lilla gumma och kanske kommer jag aldrig dit.

Jag bär fortfarande på en ständig ångest men den är mer kontrollerbar nu. Gråter gör jag då och då men bara om jag tillåter att tankarna ska få komma fram från djupet inom mej. Medicinen gör så att jag kan stänga av och skjuta undan det som jag inte klarar av just nu. Kanske låter det som en flykt från sanningen men jag tror att detta är det enda sättet för mej att överleva.

Jag förstår fortfarande inte att hon är borta och jag får nog acceptera att det är så nu. Jag kan inte förstå det samtidigt som jag sörjer att hon inte är här. Jag tänker på henne hela tiden och fortfarande så dyker tanken upp att jag ska fråga henne om något eller berätta något för henne, som om min hjärna inte kan ta in att hon inte är här längre. Kanske kommer det att fortsätta så resten av mitt liv. Tre år har snart gått och på den punkten har mina tankar inte förändrats ett dugg så det kanske är så det kommer att vara nu. Hon finns här hos mej för evigt trots att jag inte kan se henne längre. Min kärlek till henne lever i all evighet.

Nu var det länge sen jag skrev här. Har så svårt att sätta ord på mina känslor nu, mina tankar går som ett virrvarr inom mej och allt som kommer ut är ett kaos av ofullständiga meningar som liksom drunknar i min sorg.

Jul och nyår har för länge sedan passerat, dessa fruktansvärda dagar som höll på att ta knäcken på mej. Stängde in mej, drog för persiennerna för att slippa se hur andra pyntat i sina fönster, träffade ingen utan försökte bara stänga av så mycket som möjligt. Nu är den helgen över men istället är min och hennes födelsedag på väg. I maj fyller jag 50 år och den 22 juni skulle min älskling bli 25 år. Hemska dagar fyllda av en obeskrivlig smärta är allt jag har framför mej och jag vet inte hur jag ska klara av att ta mej igenom dom.

Jag drömmer ofta om henne. Ibland är hon ganska liten och ibland är hon vuxen men det som återkommer om och om igen i mina drömmar är att jag letar efter henne. Hon är försvunnen och jag springer omkring i drömmarna och letar och letar för att finna henne. Finna henne och ta henne hem igen. Har flera gånger vaknat av att jag skriker högt efter henne, att jag skriker och gråter på riktigt. Kliver sen ur sängen och går genom denna tomma, ödsliga lägenhet som ekar utan hennes närvaro.

I natt drömde jag att vi satt och spelade kort hon och jag. Vi pratade livligt och skrattade hela tiden och allt var så underbart. Vaknade sen med hennes skratt klingande i mina öron tills det ebbade ut och försvann bort. Satt på sängkanten och storgrät och längtan och saknaden efter henne omslöt mej på nytt och jag önskar så att jag kunde få vråla ut min smärta. Skrika hennes namn så högt så att ingen kan undgå att höra det. Linda Jeanette, den vackraste dottern på denna jord.

Under sängen i ditt rum
ligger min gitarr
som jag hade tänkt ge dej
men aldrig hann.

I want to fly away
and leave this pain behind
and when I reach the stars
then maybe I will find
a place where there's no tears
just joyful years
with you

A place with flowering meadows
no darkness, no shadows
with soothing streams
and fulfilling dreams
with laughter and sunshine
and eternal time
with you

Gjorde denna enkla låt med enbart en gitarr om månaden September eftersom min dotters begravning var då.

Har mått så dåligt den sista tiden, har liksom sjunkit så djupt ner i mitt mörker så jag antar att jag befinner mej så långt ner det bara går nu. Nånting har hänt med mej sen ett års dan passerade. Jag har gått in i ett nytt stadium av sorgen där allt är totalt nattsvart. Nu först kan jag säga att jag till 95 % förstår att hon är borta för alltid. Först nu låter min hjärna mej få det meddelandet, att allt verkligen är över för min dotters del och att det nu är dags att jag sakta börjar acceptera det. För mycket känslor har kommit på en gång nu, allt har liksom vräkts över mej med en sån kraft så att det känts som om det inte finns en chans att jag ska kunna ha en morgondag. Jag har inga mål, inga drömmar, inga önskningar. Allt min kraft har tagit slut och jag sitter för mej själv längst ner på botten av denna förvridna värld som nu är min.

Denna låt handlar om vart jag befinner mej i livet nu. Som om jag i total ensamhet vandrar omkring i en skuggvärld utan att veta vem jag är, vart jag hör hemma eller vart jag är på väg.

Är klar med den andra låten som jag gjort för min dotter. Försökte göra denna lite gladare genom att tänka på den hon var men sorgen tar över när jag skapar musik för henne så det går bara inte. Kanske blir det annorlunda i framtiden.

Jag kan inte förstå att jag överlevt ett helt år utan henne. Hur är det ens möjligt? Mina tankar har inte förändrats för jag kan fortfarande

inte förstå att hon aldrig mer kommer hem. Det blir kanske så när man älskar någon så innerligt.

Jag drömde i natt att jag vandrade på en stig i en lövskog. Plötsligt öppnar sej skogen och en ganska stor glänta blir synlig. Innanför öppningen står min dotter och tar emot mej. Hon är klädd i en vit klänning med spets nertill och hennes hår är blont igen och böljar ner till hennes midja. I gläntan finns små stugor i en cirkel och denna by är omgiven av lövträd. Alla kvinnor är klädda i ljusa, lätta sommarklänningar eller i kjol och blus och alla män har ljusa byxor och skjortor.. Min dotter visar mej runt i byn och genom hennes tankar får jag reda på att detta är hennes hem nu. Jag förstår också att jag bara är en välkommen besökare. Solen skiner genom träden, fåglarna kvittrar och överallt finns det barn som leker. En vacker musik spelas medans jag vandrar omkring i denna harmoni som både människor och natur avger. Den känsla som omger mej är så underbar, så fullkomlig och så fylld av kärlek. Min dotter talar om för mej genom sina tankar att hennes liv är underbart, att det inte finns några bekymmer i hennes värld längre och jag ser i hennes ögon att hon är så lycklig nu.

Denna dröm var helt enkelt underbar. Kanske är det så hon har det nu. Jag önskar verkligen det för i såna fall vet jag att hon har det bra.